Carmen

Svenska Dagbladet:

KVINNORNA STARKAST I VÄLSJUNGEN CARMEN

På dansbanan I Grännäs folkets park dansas flamenco så klackarna glöder. I ValdemarsviksOperans uppsättning har regissören Margareta Ridderstedt gått tillbaka till operans förlaga i viljan att bryta mot scenklichéer om Carmen som femme fatale och turistspanska schabloner. Regikonceptet fungerar bra och skapar verkningsfulla kontraster mellan förtryck och revolt. Motståndsmän avrättas och zigenarna svarar med flammande upprorisk flamenco, ledda av den sprakande flamencodansösen Gabriela Gutarra. Hon är en enorm tillgång för uppsättningen.
Man har två premiärlag, men i båda gör Mattias Milder tjurfäktaren Escamillo, en matador med stoneface och pondus, som med viril baryton sjunger ny text till den kända toreadorarian. Dramatiskt effektiv är gestaltningen av mordet på Dag Ridderstedts skoningslöse falangistledare Zuniga, som här kallblodigt dödas av zigenerskorna Mercedes (Elsa Ridderstedt) och Frasquita (Elisabeth Haglund). Mikael Fagerholms José är fumligt plikttrogen, men blir en känslomässig vulkan efter mötet med Carmen. Rösten väller fram som en tenoral flod när spärrarna släpper och allt brister.
Kvinnorna är starkast. Anna Eklund Tarantino glänser som Micaela, med stark personlighet och närvaro försöker hon övertala José med sin intensivt kärleksfulla sopran. Eva Österbergs övertygande Carmen har stark integritet och en expressivt mörkmättad röst som rymmer rollens schatteringar av sensualism, destruktivitet och frihetslängtan.
Dansbanan ligger i naturskön omgivning och har både tak och ytterväggar (det vill säga det är varmt och regnsäkert för publiken). 
I ValdemarviksOperans slagkraftiga Carmen blir den en emotionell tryckkokare.

Östgöta-Correspondenten:

FRÄSCH OCH TROVÄRDIG CARMEN

Sevilla i södra Spanien. Senhösten 1936. Här har ValdemarsviksOperan placerat sin version av Carmen, ännu spelad och älskad trots det svala mottagande den fick vid premiären i Paris 1875. Uppsättningen ger en helt ny stadga och trovärdighet inte minst åt Carmen. Hennes ursprungliga tämligen enfaldiga sensualitet samsas nu med både styrka och politisk medvetenhet. Hon sjunger inte sin Habanera för att förföra. När hon drar falangisternas blickar till sig kan hennes zigenarkamrater passa på att stjäla vapen från fabriken. Don José blir både skrämmande och trovärdig. Han är inte den enda försmådda älskare som i sin oresonliga svartsjuka förföljt och mördat sin före detta kvinna. ValdemarsviksOperan bjuder på en annorlunda och fängslande föreställning. Fängslande är att operan framförs på svenska. Sångarna lyckas sjunga så att man hör texten och publiken behöver inga speciella förkunskaper för att hänga med i handlingen. Det här är ValdemarsviksOperans tredje uppsättning. Och åhörarnas glädje är stor. Jag kan bara instämma i vad en kvinna sade i pausen: ”Tänk att man kan sitta här i Valdemarsvik och lyssna på något så vackert.”

Expressen:

TREDJE GÅNGEN GILLT

En glödhet Carmen utlovas, så som vi aldrig sett henne. Det låter betänkligt. Glödhetta infinner sig inte på beställning. På Grännäs dansbana, en akustiskt förträfflig rotunda, tycker jag mig se tre skilda föreställningar på samma gång. Den första tilltalar mig inte alls, ett förfärligt spektakel från spanska inbördeskriget med falang- och kommunister som inte ens drar sig för att lägga in sina pöbelskrål mitt i Bizets partitur. Betydligt bättre är då den flamencoshow som petats in här och var för lokalfärgens skull och som efter min blygsamma bedömning ligger långt ovan turistmenyn. Men jag får också uppleva själva kärnan av Carmen, helt intakt, mer omskakande och engagerande än jag upplevt i Sverige sedan J-P Ponnelles 70-talsinscenering. Vid söndagspremiären var det som om något stort hände direkt efter ”blomsterarian”. Plötsligt var allt som till en början varit diffust och knöligt som bortblåst. Antar man bara att Helene Ranada och Ulrik Qvale utgör ett lika glödhett par som Eva Österberg och Mikael Fagerholm så är ValdemarsviksOperans Carmen något av ett tredje gången gillt.

Länstidningen:

EN GLÖDANDE SPANSK CARMEN

På lördagskvällen den 19 juli hade ValdemarsviksOperan premiär på Bizets opera Carmen. Det blev en föreställning med övertygande konstnärlig lödighet i flera avseenden. I år har ValdemarsviksOperan lyckats engagera ett antal mycket kvalificerade sångare, som tidigare gjort sig kända på exempelvis Stockholmsoperan, Folkoperan, Vadstena-Akademien och operahus på kontinenten. Det är inte bara de som har huvudroller i Carmen som imponerar. I det som förr kallades Smugglarkvintetten framträdde förutom Carmen – Helena Ranada – Stephen Svanholm och Mark Bartholdsson i utsökt samverkan med de ljusa, höga sopranerna Elsa Ridderstedt och Elisabeth Haglund. Deras perfekta ensemblesång var en av operans höjdpunkter. Regissören har lyckats skapa en avspänd, naturlig karaktär i spelet genom hela operan. Carmenkörens medlemmar agerar som vältrimmade statister. Det gäller inte minst kvinnorna, som visade påfallande scenisk talang i första aktens tumultartade bråk bland fabriksarbeterskorna. ValdemarsviksOperan ger i år 14 föreställningar fram till den 3 augusti. De som lyckas få tag på biljetter till de återstående föreställningarna är att gratulera.

Norrköpings Tidningar:

CARMEN FÖRFÖR OCH DÖR PÅ DANSBANAN

Carmen förför och vrakar med motståndsrörelsens bästa I tankarna. Snart får hon lida för sin sensualitet och engagemang och dör, utan större dramatik i Grännäs folkets park. Operan är nu så spansk det bara går med flamencogitarrist och -dansare och handlingen förlagd hundra år senare än originalet. Margareta Ridderstedt har regisserat Carmen med större lyhördhet för de lättsamma dragen än de tragiska. Denna gång dör Carmen utan reell efterverkan. Även om det givetvis pekar på en brist i framförandet av en av operahistoriens mest dramatiska berättelser, har föreställningen en så varm och lekfull attityd att Ridderstedt har uppnått en smått unik tolkning. Eftersom ValdemarsviksOperans Carmen mest av allt är en kollektiv insats var ett par av höjdpunkterna när flamencodanserskan Gabriela Gutarra ledde ensemblen i hypnotisk klackstampande rytm och när ungfalangisterna troppade in i storleksordning (spelade av barn från Valdemarsvik). Dessutom imponerade den unga orkestern med Bengt-Åke Lundin i spetsen. Dag Ridderstedt har bearbetat det svenska librettot och spelar dessutom en av rollerna i operan, den fruktade falangistledaren Zuniga. Texten fungerar väldigt bra. Zigenarnas dans och Carmens död skedde i stort sett i knät på publiken som satt i en tät ring runt scenen. Intimiteten underlättade och gjorde det lätt att koncentrera sig. Nästa år är ValdemarsviksOperan kanske färdiga med sitt operahus. Hoppas de nära relationerna mellan utövare och åhörare består.

Lohengrin



Lohengrin väckte stor uppmärksamhet i media. Såväl Sveriges Television som TV4 gjorde reportage och intervjuade i morgonsoffan (TV4). Radions P2 och P4 rapporterade också i en rad olika program. Många dagstidningar uppmärksammade evenemanget och skickade recensenter till premiären.De flesta lovordade uppsättningen. Här följer några komprimerade axplock:

Svenska Dagbladet:

”DET HÄR ÄR DEN VACKRASTE LOHENGRIN NÅGON HAR SETT!”

”Sällan har han (= Lohengrin, reds. anm.) haft en vackrare omgivning att röra sig i. Valdemarsvik ligger längst in i en smal vik, och här utnyttjar man naturens fjordliknande scenografi och låter Lohengrin anlända till ortens ångbåtsbrygga, där en scen byggt upp med fri utsikt mot havet. [- - -] Man kan urskilja en linje mellan Ridderstedts Lohengrin och både Arnljot och Arn; 1800-talets nationalromantiska operadröm korsas med vår tids förtjusning i historisk action med regional touche. [- - -] Ridderstedts svenska text har en del störande anakronismer, men den är rytmisk och lättförståelig och för effektivt berättandet framåt. Det låter mycket om ensemblen, trots en del slitenhet. Gunilla Stephen-Kallin som Ortrud måste meddela indisposition, men med sin scennärvaro gjorde hon ändå scenerna med Stig Tysklinds Fredrik, full av pondus, till de psykologiskt mest förtätade.”

Folkbladet:

EXTRAORDINÄR OPERAUPPLEVELSE SOM GAV MERSMAK!

”Scenografen Lukas Ljungkvist hade skapat en intim utomhusscen med tjärdoftande scenväggar krönta med facklor. Dirigenten (tillika arrangören) David Björkman var i högsta grad närvarande. Han trollade fram en oväntat mångfacetterad orkesterklang i fint samspel med solister och kör. Mattias Milder med bärig basbaryton är den mäktige kung Henrik av Östgotherland. (…) Operan må heta Lohengrin, men huvudrollen är Elsas, som Margareta Ridderstedt både förkroppsligar och besjälar. På modern svenska ”äger” hon föreställningen och hennes klara sopran behöll sin lyster ända fram till dödssucken. Mikael Fagerholms sonora tenor i Lohengrins gestalt matchade utmärkt Elsa, och tillsammans fick de kärleken att bränna till i den allt svalare julinatten”

Aftonbladet:

STORT MUSIKDRAMA MED LOKAL KOLORIT

”Dag Ridderstedt och hans sopranhustru Margareta har energiskt nog lyckats förverkliga idén att producera Wagners Lohengrin som sommaropera utomhus i Valdemarsvik och tänker sig dessutom att ”etablera ett riktigt operahus på orten” med föreställningar året runt – ”ett musikdramatiskt nav i östra Götaland”. Lycka till! får man häpet tillägga. (…) Lohengrin är en spännande historia, och det arbete man trots alla svårigheter lagt ner på att hålla sig på en professionellt hög nivå imponerar!”

Norrköpings Tidningar:

MAN MÅSTE IMPONERAS

”Projektet är ambitiöst både konstnärligt och organisatoriskt. En romantisk Wagneropera på tre timmars effektiv speltid utomhus är inget man sätter upp om man inte har en stark idé om vad man kan och vill förmedla. Ett inspirerande avstamp har tagits i två trådar; att Valdemarsvik lämpar sig utmärkt som historisk spelplats för librettot och att den nya svenska översättningen fungerar väl med denna lokala koppling. Språket är enkelt och direkt. Man skapar på scenen en rustik känsla av svensk historia som naturligt och visuellt framförs genom Ilona Autios milt traditionella kostym och Lukas Ljungqvists enkla men robusta scenografi.”

Västerviks-Tidningen:

LADDAD OPERASATSNING I VALDEMARSVIK

”Till denna uppsättning i lilla Valdemarsvik har man knutit en ensemble så professionell att man häpnar. Tonen är storslagen, självklart inte minst beroende på skicklig ledning. Lika stark är den sceniska lösningen. Sopranen Margareta Ridderstedt sjunger den kvinnliga huvudrollen, Elsa av Brabank. Och hon gör det lysande. Titelrollen, den mystiske Lohengrin, tar Mikael Fagerholm hand om. Hans sång håller sig på toppnivå hela tiden. (…) Någon lätt regiuppgift är det inte. Men Märit Bergvall har löst det elegant. Aftonspel utomhus, när ljuset hela tiden sjunker, det är också en svårighet som man hittat en fin nyckel till.”

Östgöta Correspondenten:

FANTASTISK FÖRESTÄLLNING OCH ETT
SÄLLAN SKÅDAT NATURSCENERI

”När alla skådespelarna, koristerna inräknade, fanns på scen samtidigt i första aktens slutskede och sjöng om en annalkande svan för Elsa av Brabank, och Lohengrin anlände i båt i den nedgående solen – oh, vilket ljus, vilka röster, vilka rysningar av välbehag. Eller ta ouvertyren, när den unga Elsa dansade in på scenen och Valdemarsviken låg sagolikt vacker och skön bakom henne och den vuxna Elsa, samtidigt som en fiskmås kom inseglande – ja, då gjorde det renta av ont i bröstet. Vattnet, solen, himlen, molnen, skogen, flickan, allt! Det var mäktigt.”